Ambassadör på hal is!

Publicerar man så tunga anklagelser, som Aftonbladet i och med Donald Boströms artikel om förmodade organstölder av Israelisk militär, måste man se till att ha grävt ordentligt på djupet och ha någorlunda på fötterna. Aftonbladet anser uppenbarligen att anklagelserna är tillräckligt underbyggda, när man läser artikeln känns det emellertid tämligen tunt. Åtminstone borde artikelförfattaren varit tydligare med att det var en teori och inte ett bevisat sakernas tillstånd. Jag tycker inte så skett!

Oavsett detta är den svenska ambassadören i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonniers kommuniké käpprätt åt skogen – om hon överhuvudtaget skulle uttalat sig vore en, officiell svensk, förklaring om hur svensk press- och yttrandefrihet fungerar det enda relevanta. Nu antar jag att UD kommer att göra det istället samt utdela en kraftfull varning till ambassadören och upplysa henne om att hon företräder Sverige inte någon annan!

Kort sagt; pressfriheten är helig, men det skadar inte att exekvera den med förstånd och viss försiktighet!

Palestinakonflikten är för övrigt ett så stort problem, internationellt sett, att den grupp medborgare jag tillhör – alltså utan direkta sympatier för endera sidan – har rätt att kräva en så minutiöst noggrann, adekvat och ovinklad rappotering som överhuvudtaget är möjlig! Jag har berört detta i ett tidigare inlägg här….

Länkar: SvD SvD Exp NM NM SDS

Annonser

Malin Siwe träffar rätt!

Kommentar till Malin Siwes inlägg i DN 18/8 2009.

Efter ca 20 år i den privata sektorn har jag de senaste två åren utfört en del konsultarbeten i kommunal och regional regi. Vad jag sett i fråga om ineffektivitet och resursslöseri är nog för att skriva en bok! Det rör sig om allt från oändliga möten, sammankallade utan agenda, utan målsättning av ansvariga som sedan dyker upp 15-20 min. efter utsatt tid till enkla materialbeställningar som försenas, p.g.a. direkt slarv, så länge att personerna som skulle installerat materielen hinner avsluta sina uppdrag innan den levererats.

Vid ett tillfälle påpekade jag att det var tämligen ohövligt att komma 20 min. försent till ett möte man själv sammankallat och dessutom ett skapligt slöseri. Förseningen fick vi en ursäkt för men något större slöseri kunde vederbörande inte se – det var ju bara 20 min. Informerande då om att det inte alls rörde sig om 20 min. utan om 220 minuter, drygt 3 ½ timmes arbetstid – vi var nämligen 10 personer som väntat. Hade detta varit en engångsföreteelse kanske man inte tänkt mer på saken, dessvärre är det mer regel än undantag!

Jag har helt nyligen upplevt en kontrovers mellan två budgetansvariga verksamhetschefer. Deras respektive avdelningar ligger vägg i vägg och det upptäcktes en gråzon mellan dem som ingen ville ta ansvar för. Istället för att sätta sig ner som vuxna människor och lösa problemet ägnade de båda ungefär en veckas intensivt arbete på att skyffla över ansvaret för så mycket som möjligt på den andre. De lyckades ungefär lika bra och i slutändan hamnade praktiskt taget exakt halva kostnaden på vardera avdelningen. Hade man hanterat detta på ett moget sätt skulle man troligen kunnat spara en del pengar genom samordning, förutom att man inte slösat bort totalt ca en halv månads arbetstid (chefslön), bromsat projektet och förpestat arbetsmiljön.

Jag har efter insikten i hur in i h-vete illa skött detta är ofta, halvt på skämt halvt på allvar, sagt att om jag någonsin får chansen att undanhålla ett större skattebelopp kommer jag att ta den!

Detta är bara ett par småexempel på hur det kan gå till och vi får inte glömma att det gör det hela tiden överallt. Här finns pengar att spara, mycket pengar, inte tu tal om den saken!

Tänk lite längre, Svenne Banan!

Sven T. har naturligtvis rätt i sitt inlägg på SvD:s Brännpunkt, 15/8 2009 – tyvärr bara på en punkt; ett proffs är oftast överlägsen en glad amatör! Men detta luktar skrivbordskonstruktion lång väg; vad jag kan se lämnar man nämligen ett helt kluster av aspekter därhän? Bland saker man på rak arm kommer att tänka på finns: jämlikhetsfrågan, integrationsaspekten och nätverksbyggande. Det finns många fler och effekterna är inte nödvändigtvis alltid positiva, men åtminstone de här är både postiva och relevanta!

Alldeles oavsett vad man tycker om värnplikten finns det knappast någon som hävdar att en ung människa går opåverkad genom en flera månaders utbildning avskiljd från den dittills kända hemmamiljön. Låt oss titta lite på de nämnda bieffekterna:

Jämlikhet: Av högst naturliga skäl föds ju kvinnor med ett eller flera inbyggda avbrott i sin karriär; en majoritet kommer att föda barn och per automatik ta paus, eller bromsa, sin erfarenhets- och löneutveckling. Eftersom i huvudsak män faktiskt gör värnplikten har den åtminstone en liten, men balanserande, effekt i detta avseende. I någon mån bidrar den också, genom de kvinnor som väljer att genomgå utbildningen, till fler beröringspunkter och gemensamma referenser mellan könen. I stort är värnplikten alltså en utjämnande faktor män visavi kvinnor.

Integration: Man behöver inte vara någon presumtiv nobelpristagare för att åtminstone misstänka att en förutsättningslös uppblandning av unga människor, av olika socialt och etniskt ursprung, för att gemensamt arbeta och leva tillsammans under månader i sträck river barriärer som annars stått starka. Detta är enbart positivt! Till detta kan läggas att det kan tänkas bidra till utvecklandet av en sund patriotism hos många unga invandrare, och möjligen också verka mot gruppens överrepresentation i brottsregistren – detta finns det andra som är bättre insatta i, men tanken känns inte avlägsen; jag inbillar mig nämligen att man inte lika lättvinnligt begår brott mot folk man känner någon slags gemenskap med?

Nätverksbyggande: Militärtjänstgöringen ger ofta upphov till livslånga vänskaper och inte sällan till gemensamma projekt – det gäller allt från vardagliga saker, som gemensamma semestrar, till affärsöverenskommelser. Hur ofta stupar inte storslagna, och även mer sublima, projekt på att ”man inte känner rätt gubbe” och när man ändå gör det; hur ofta är det inte en ”gammal lumparkompis”? Även om ett begränsat antal kvinnor gör lumpen kan man anta att det har en ”ringar på vattnet” effekt; kvinnor är nämligen inte dummare än att de talar med varandra, de är faktiskt erkänt bättre än män på den punkten.

Jag menar alltså att hur illa ordet ”plikt” än smakar i munnen så finns det viktiga sociala och för samhället betydelsefulla aspekter som inte utretts och till fullo vägts in! Har man nu trots allt gjort detta skulle det vara intressant att veta om man avser att offra bieffekterna eller om det finns en plan för att kompensera förlusten av dem?

Andra länkar: Sydsvenskan

Pakistan vs. Nya Zeeland, 1 – 0

Visserligen är inget klart än men man noterar att Nya Zeeland förbereder en folkomröstning då en majoritet av befolkningen vänder sig mot en relativt färsk lag vilken förbjuder barnaga – DN, 5/8 2009. Samtidigt verkar krafter i Pakistan, kanske just nu inte den plats på jorden där man trodde de hade tid att engagera sig i dylika petitesser, för en lag som gör kvinno- OCH barnmisshandel straffbart – HD, 4/8 2009.

Bara att hoppas de Nya Zeeländska bronsåldersfantasterna körs över av en klokare regering och samtidigt hålla tummarna för de mer optimistiska strömningarna i Pakistan!

Eurofiera oss snarast efter krisen!

Ulf Nilson – Expressen – nuddar idag, 4/8 2009, i sin krönika vid Euron, folkomröstningen och hur fattiga vi blivit:

Saken är att vi inte borde haft någon folkomröstning överhuvudtaget. Samtliga parter som frågan berör var överens, och att då blanda in en massa personer som frågan saknar betydelse för var bara korkat. Folkomrösta ska vi göra men bara om det saknas politisk enighet.

Nationalister och vänstergrupperingar anser jag att det är onödigt att tillmäta någon större betydelse eftersom dessa har en tendens att vara emot all form av förändring och utveckling. Ibland inbillar jag mig att om man så uppfann en kur mot cancer så skulle de vara emot den också? Som bäst kan man konstatera att det är bra med lite eftertanke och att någon bromsar alltför entusiastiska vildhjärnor från att rusa in i precis vad som helst, men notoriska nejsägare tas i långa loppet inte på allvar.

Vad jag menar är att för väljare i inlandet, som inte är t.ex. företagare med internationella affärer, spelar det inte någon som helst roll om de betalar maten och hyran i den ena eller andra valutan och deras åsikt baseras enbart på lättja och sentimentalitet. För folk sysselsatta med valuta, import/export eller inom turistnäringen har det däremot avsevärd betydelse.

Det största problemet med kronan är nu inte dubbla bokföringar och en massa onödig växling utan att det enda den gör idag är att fungera som stötdämpare för illa skötta statsfinanser. För tillfället, med kronan i fritt fall, lär det bli svårt att få upp frågan på dagordningen men så fort läget stabiliserat sig någorlunda bör eländet avskaffas på fläcken, så att ansvariga politiker snarast berövas den skyddsplanka växlingskursen innebär! Även Margareta Pålsson (M) vidrör detta i HD, 8/8 2009.

Nu låter ju detta inte vidare demokratiskt men tyvärr blev resultatet av folkomröstningen att en oengagerad majoritet stoppade ett förslag som en, obetydligt mindre,  engagerad minoritet kunnat dra nytta av – så även skötseln av statsfinanserna i ett längre perspektiv.

Noll i hattnummer?

I dagens SvD, 4/8 2009, kan man läsa ett inlägg angående omskärelse författat av en ledande landstingpolitiker i STH representerande FP – BIRGITTA RYDBERG.

Rydberg propagerar för statssubventionerad lemlästning av nykläckta pojkar och avslutar med: “Låt religionsfriheten få råda även i denna fråga också i vårt land.” Rydberg har i grunden missförstått begreppet religionsfrihet – det handlar nämligen om frihet från religion INTE om frihet att i religionens namn begå fysiska och mentala övergrepp på andra människor.

Meningen är allstå att staten ska styras fri från religiös påverkan och individen garanteras frihet från religiös dito. Rydberg har fullständigt vänt upp och ner på detta och bör skiljas från allt politiskt ansvar och, om inte resten av partiet hon representerar gått samma väg, snarast uteslutas därifrån.

Omskärelse som företeelse strider inte bara mot det sunda förnuft man tillägnar sig under ett liv fritt från religiös indoktrinering, den bryter även mot barnkonventionen och samma gärning utförd mot en vuxen människa leder till åtal för grov misshandel.

Kvotering är för lathögar!

I dagens Sydsvenskan, 3/8 2009, kan man läsa en utfrågning av två kvinnliga politiker ang. könskvotering. Jag tycker de missar en viktig punkt, så här kommer lite kommentarer:

Att skapa ett system som överhuvudtaget lämnar det öppet för misstanken att en kvinna fått en ledande position, offentlig eller privat, p.g.a. sin könstillhörighet är naturligtvis vansinnigt. Ropen efter detta är bara en indikation på frustration över att det inte går så fort som man kan önska – ett tecken på dåligt tålamod helt enkelt.

Många kvinnor verkar ha svårt att förstå att ”könskriget” faktiskt är vunnet, vägen till vilken topposition som helst ligger öppen – men det krävs att någon går den också! Man borde inse att de sämre männen inte ska kvoteras bort, de ska konkureras ut! Det bästa nu vore att man vände sig inåt och arbetade för att sakta men säkert få fram de hängivna, kompetenta kvinnor som, av egen kraft, kan ta sina rättmättiga platser vid sidan om männen, på samma villkor. Då får vi inte en konstgjord statistisk jämlikhet, vi får en sund och rättvis jämlikhet.

Detta är inte gjort över en natt; det kommer att krävas hårt arbete med saker som attityd, vassa armbågar och odlande av ledaregenskaper redan från unga år. En process över flera generationer helt enkelt. Med tanke på att könsorättvisorna levt i hundra- eller tusentals år och nu till sist drar sina sista suckar lär oss väl att med tålamod kommer man långt. Mitt förslag är alltså att ”kvinnokampen” nu avslutas rätt – med tålamod och metodik istället för fort, fel och slarvigt.

Andra länkar: DN

—————————————————-

Raderade av misstag en kommentar från jjn ang detta, ber om ursäkt! Den löd:

”Själv missar du att kvotering av män funnits i årtusenden och ditt resonemang torde gälla även dem”