A-kraft och säkerhetspolitik.

Med anledning av DN:s huvudledare, 25/7 2009, och även Mats Larssons krönika i Expressen, 6/8 2009, samt SvD:s ledarinlägg, 7/8 2009 och diverse andra artiklar och inlägg som länkas sist, tycker jag att det är lämpligt att fundera lite över svensk energipolitik i ett långsiktigt, säkerhetspolitiskt perspektiv!

Personligen har jag accepterat kärnkraftens risker och tror inte att alternativen förmår fylla bortfallet i samma takt som nuvarande reaktorer, av åldersskäl, fasas ut. Detta givet kommer det att krävas en eller annan ny reaktor, men detta är nu inte det viktigaste. Det i särklass viktigaste är att Sverige inte vid ett enda tillfälle under processen ställer sig utan egen energiförsörjning. Priset per kilowattimma, några ören uppe eller ner, är endast en akademisk fråga – poängen är att de ska finnas att köpa nationellt, inget annat. Orsaken till detta är att resten av EU håller på att göra sig beroende av en synnerligen bakslug leverantör, som dessutom lider av demokratiskt underskott och styrs av gamla KGB:are.

Bara för att Ryssland under en period efter murens fall var utfattigt och inte kunnat driva den expansions- och repressionspolitik som vi såg under decennierna innan så tro inte för en sekund att de gett upp sina ambitioner. I samma ögonblick som det landet får så mycket som en Kopek över plöjs den omedelbart ner i militär upprustning, det vet varenda historiker, och detta oavsett social missär och andra umbäranden i det egna landet. Ett scenario där ett par hundra millioner öst och mellaneuropéer är beroende av rysk gas, samtidigt som ryssarna får för sig att stänga tillförseln efter att ha nekats att bygga en bas eller en hamn i t.ex. Lettland ligger verkligen inte bortom fantasins gränser. Kravet på energiproduktionen är alltså att täcka behovet vid varje ögonblick, 365 dagar om året, alla år – utan import! Skulle detta klaras av med nya, förnyelsebara energikällor så gärna för mig, annars krävs det alltså mer kärnkraft.

Undantaget någon övervintrad vänsterromantiker är nog de flesta i den här delen av världen överens om att rysk energiöverhöghet inte är eftersträvansvärt och att vi strategiskt, långsiktigt bör agera mot en sådan? Framförallt tyskarna sitter ju i miljösaxen och saknar i stort sett handlingsutrymme beroende på interna grupperingar; när de nu hittat ett energiförsörjningsalternativ, i rysk gas, som accepteras av dessa rörelser, vänder de alla andra argument ryggen och offrar framtida generationers handlingsutrymme och frihet – tragiskt, men vi behöver inte spä på misstaget!

Vad Eko/Biobränslen anbelangar är detta relativt ny och otrampad mark som presenterar ett helt kluster av nya problem. Jag tänker på allt från skövling av regnskog, felaktigt utnyttjande av åkermark, slavmässigt utnyttjande eller fördrivande av fattiga bönder till utsläpp i samband med transporter – möjligen går det att få ordning på detta men det är ingen tacksam uppgift. Atomenergin är sedan decennier erkänt farlig och hanteras därefter. Inte i någon annan verksamhet tolereras kontrollorgan, både nationella och internationella, som i den branschen. Vad vi bör göra är att verka för stadigt utökade befogenheter till dessa organ, samt att få de sista bångstyriga länderna, utanför kontroll idag, att ansluta sig till de avtal som styr övervakningen.

Min åsikt är också att det största enskilda misstaget, i det här landet, gällande upprätthållandet av atomsäkerhet var avvecklingsbeslutet och det integrerade ”förbudet” mot utveckling av energislaget. Dessa beslut har resulterat i att flera generationer av toppingenjörer och tekniker sökt sig andra vägar, i andra länder, och vi själva står kvar med B-laget, inte överdrivet klokt! Vidare anser jag att detta är större än huruvida vi ska spara energi genom att använda en eller en annan typ av lampor, det rör sig om ett säkerhetspolitiskt policy beslut. Jag använder gärna lågenergilampor, i första hand för att ha råd att tända två istället för en, och handen på hjärtat – vem vill egentligen gå ner i förbrukning? Kravet på kraftindustrin är alltså att presentera en lösning som i varje givet ögonblick producerar tillräckligt med energi, inom landet och med minsta möjliga miljöpåverkan. Alla kraven måste uppfyllas – vi ska inte ha en lösning med halvskitig, globalt bristfälligt kontrollerad, produktion som bara nästan täcker våra behov nästan hela tiden, och dessutom är känslig för andras nycker.

Andra länkar: HD HD SDS SDS Exp HD

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s